Jes 1:10-17 | Jak 1:22-25 | Matt 23:1-12 | Ps 143:6-10 | Sv. Ps. 87 B
Rubriken för den här söndagen är ”Tro och Liv”.
Det handlar förstås om detta att vår Kristna tro ska motsvaras av ett Kristet liv.
Tro och liv ska gå hand i hand.
Men Anders Frostensson sätter i psalmen andra ord på vad som kunde vara temat idag.
Våga vara den du i Kristus är.
Våga vara den du är i Kristus.
Det hör till vårt tidevarv att vi spottar ur oss, eller åtminstone möts av det där mantrat: ”Våga stå upp för vem du är. Våga vara dig själv”.
”Var bara dig själv, så ska det nog gå bra” är en smickrande komplimang. Den antyder att man är stark, stabil, handlingskraftig, autonom inför den utmaning som ligger framför.
”Var bara dig själv, så ska det nog gå bra”. Det är ett bra råd, om man känner sig bekväm och trygg med vem man är. Men om man är osäker, blyg eller rädd, så är kanske det där ”att vara sig själv” det allra sista man önskar. Då vill man vara någon annan. Någon som är självsäker och modig.
I det där ”var bara dig själv” finns nedlagd en förväntan att vi ser på oss själva på samma sätt som den som uttalar orden gör. Att det finns ett mönster i var och en av oss som är konsekvent och som kan peka ut riktningen eller svaret på den utmaning som ligger framför. Och om vi bara återgår till det där mönstret, ”den vi är innerst inne” – då löser det sig. Var bara dig själv! Svaret finns inuti!
Men sådana är vi ju inte. Människor är inte konsekventa eller statiska. Vi är dem vi är i varje enskilt ögonblick, och vi är motsägelsefulla, vi ångrar och ändrar oss. Vi känner oss olika från dag till dag. Vi betér oss och handlar olika från dag till dag. Det hör till den mänskliga naturen. Vi är dynamiska, i ständig förändring och förvandling.
Därför är den där floskeln meningslös. ”var dig själv” – det betyder ingenting. Man kan ju inte låta bli att vara sig själv. Men vi kan försöka förstå det på ett annat sätt: att det handlar om hur vi är inuti men inte lyckas uttrycka eller hur vi önskar att vi var. Men då skulle det goda rådet hellre heta: ”var den du vill vara”. Och där finns en viktig poäng:
Om vi hela tiden är påväg någonstans med våra liv, om vi hela tiden växer. Då är det också vår uppgift att se till att det är vi själva som bestämmer vartåt vi ska, att det är vi själva som sätter kursen. I sinnesrobönen ringas det här in på ett slående sätt:
”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden”.
Bönen erkänner att vi har ett innersta väsen, skapelsegivet, som vi inte är mäktiga att ändra på. Någon sorts kärna. Det måste vi bara acceptera. Men vi har också vår fria vilja och alla våra dagar, alla våra vägar och val – makten att göra något med våra liv, med oss själva och med tillvaron runt omkring oss.
Men så är vi ju komplexa på andra sätt också, vi människor. Det hjälper inte att vi har fri vilja om vi inte vet vad vi vill.
Fast det vet vi kanske. Gott – ”det goda” vill nog alla, men det goda är ju olika för var och en av oss, och bara för att vi vill det goda betyder inte det att vi alltid vet vad det skulle kunna vara rent konkret. ”Känn bara efter, du bär svaret inom dig”.
”Var då någonstans?”, kan man undra..
Då är det tur att vi inte är ensamma om oss själva och våra liv, även om den här ”individualismens storhetstid” ibland tycks vilja få oss att tro det. Vi har varandra. Vi ser varandra. Vi hör varandra. Och vi kan identifiera det goda hos varandra. I handling, i tal, och i tanke. Och Goda ideal smittar av sig. Goda gärningar smittar av sig. Till och med tro kan smitta av sig. Vi är böjda att ta efter och alltmer identifiera oss med det som vi möter i livet som är gott.
Och däri tror jag vi finner dagejs Evangelium. I Kristus och hans Kyrka har vi sett något som är mycket gott, det hoppas jag att ni håller med om, annars hade ni väl inte suttit här (i kyrkan). Det är någonting som drar oss hit. Något som gör att vi fortsätter komma.
Är det ett fantastiskt rum, en överdådig arkitektonisk tradition?
Är det ljuv musik, musik som hållit för tidens tand, och musik som stimulerar själen?
Är det präster som säger klokskaper?
Är det för värmen och gemenskapen?
Fantastiskt isåfall, för allt det där är gott. Allt det där är gott. Men inte av sig självt. Allt det där är gott för att det kommer från Gud, för att det är instrument för hans goda vilja. Det är stort att få uppleva det, och det är lätt att känna igen att det är gott.
Men det får inte stanna där. Det får inte stanna vid att se och uppleva, att höra och ta in. Då är vi som den där som speglar sig men strax genast glömmer hur han ser ut. Spegeln existerar från början inte för att vi ska beundra oss själva. Den är ett verktyg för inspektion – är det något som behöver åtgärdas innan jag kastar mig ut i en ny dag med nya utmaningar. Samma gäller vår Högmässa. Även om Gudstjänsten vid en tidspunkt tar slut så fortsätter tjänsten för Guds rike. Vi är kallade att vara hans lärjungar inte bara på söndagsförmiddagar utan varje ögonblick i hela våra liv. I varje situation, varje prövning och varje utmaning.
Nej, vi måste följa Jakobs råd: ”Bli ordets görare, och inte bara dess hörare”[1], annars tar vi miste. Miste på vad det är att vara hans. Miste på vad det är att höra Kristus till. Miste på vad det är att vara Kristen.
Det är samma fälla som många av de skriftlärda och fariséerna gick i när dem satte sig på sina höga hästar och ville kallas fader och lärare och sitta i centrum. [2] De glömde bort att också det goda som de fått att förvalta kommer från Gud, att de var Guds redskap.
Och då blir det meningslöst, allt det vi håller på med i Kyrkan. Då blir kristendomen ett enda stort skådespel, och Guds ord i Jesaja upprepas emot oss:
”Jag hatar era högtider och nymånadsfester,
de har blivit en börda för mig,
som jag inte orkar bära.
När ni lyfter era händer i bön
vänder jag bort blicken.
Hur mycket ni än ber
lyssnar jag inte. (…) lär er göra det goda!”[3]
Om vi vill vara Kristna – om vi ser oss omkring i Guds hage och konstaterar, precis som han gjorde i tidernas morgon, att ”det här är gott”[4] – då måste vi ställa oss följdfrågan:
Hur kan jag bli ett instrument för Guds goda vilja? Vilken är min roll i det stora, himmelska dramat. På vilket sätt handlar evangeliet om mig?
Hur kan jag bli den jag är i Kristus, den i hans tanke, den i hans kärlek, den i hans ögas eviga ljus?
Här ger oss Frostensson stor tröst i psalmens andra vers:
”Intet äger du som ej han dig ger.
Kravet och kraften, viljan och verket
strömmar ur samma källa från bergen ner.”[5]
Det finns en källa varifrån viljan, verket och kraften kommer till oss.
Det är inget vi krystar fram själva. Det är Guds ord och sakrament genom vilka
Jesus Kristus talar rakt in i oss, i våra liv och våra hjärtan, och pekar ut riktningen för oss.
Och känner vi att vi inte vet vem vi är, om vi inte vet vem vi vill vara, om vi inte vet hur vi ska vara den vi är i Kristus. Då är det precis här vi ska vara med allt vad vi är, och lyssna till hans ord och äta vid hans bord. Och be att han fyller oss med sin ande. En sådan bön kan vara dagens psaltarpsalm, den 123:e. Låt oss be:
”Lär mig att göra din vilja,
ty du är min Gud.
Må din goda ande leda mig
på jämn mark.”[6]
[1] Jakob 1:22
[2] Matt 23:1-10
[3] Jes 1:14-15, 17
[4] Gen 1:4
[5] Sv.Ps 87B vers 2
[6] Ps 143:10
Adam Präst 