13:e söndagen efter trefaldighet 2019 (årgång 2) – ”En hoppfullt omodern livshållning”

13:e söndagen efter trefaldighet. Årg 2.
”En hoppfullt omodern livshållning”

5 Mos 15:7-11 | Rom 13:8-10 | Matt 5:38-48 

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus! Amen.

Lita till din magkänsla!

Fånga dagen!

Du måste älska dig själv innan du kan älska någon annan.

Det senaste halvseklet har visdomarna haglat i veckomagasin och pocketböcker, tv-program och föreläsningsserier.

Vi lever i en förunderlig värld och en förunderlig tid. Aldrig förr har så många människor haft så stora möjligheter, så mycket resurser och så långa liv. 

Självklart gäller det inte alla. Halva jordens befolkning lever i fattigdom eller svält, och därtill lever många i diktaturer eller konfliktdrabbade områden som begränsar friheten och möjligheterna. Men det där oerhört fria livet, att kunna äta i princip vad man vill, när man vill. Åka i princip vart som helst, när som helst. Ha möjligheten att uppleva och pröva nästan allt, ja, så mycket man nu hinner under de knappa 100 år man kan förvänta sig att leva – det är något historiskt nytt. Och även om det fortfarande är en minoritet som äger den möjligheten så är det en stor, betydande minoritet.

Då är vi väl i stort sett hemma, kan man tänka. Nu ska vi bara se till att hela mänskligheten kan njuta av den där friheten. Men så blev det inte. Livet som ligger framför oss är så stort. Möjligheterna är så många. Och tittar vi till våra medmänniskor så är det ofta vi slås av hur intressanta deras liv är, hur de liksom har gått hela vägen och verkligen levt ut sina drömmar, sin potential, sina ambitioner. Vi jämför oss med folk som syns i media eller som skriver böcker, med vänner och bekanta och inte alls bekanta på facebook och instagram, med influencers och bloggare, med kollegorna på jobbet. Och så växer en klump i magen. Tänk om jag inte lever mitt bästa liv. Tänk om jag slösar bort min tid här på jorden. I Huvudet börjar vi se på oss själva som eviga puppor i en värld av fjärilar, och vi börjar längta efter en egen metamorfos, något som förvandlar livet.

Det handlar inte bara om att laga sånt som är trasigt i mig själv. Jag vill nå min fulla potential. Jag vill förverkliga mig själv. Och det finns många som står på kö för att i utbyte mot några hundralappar få hjälpa till och visa vägen. Vi lever i självhjälpens tidevarv, och många gör anspråk på att ha svaret – nyckeln till ett meningsfullt, lyckligt liv.

Thomas Johansson, professor i Socialpsykologi vid Göteborgs Universitet, har studerat självhjälpskulturen och identifierat tre livsfilosofiska inriktningar som liksom går igen:

Den kontemplativa hållningen, ofta inspirerad av österländsk filosofi. Det handlar inte om att vi ska handla eller påverka vår omvärld på ett särskilt sätt, utan att vi liksom ska flyta med. Man får råd som att man ska “sakta ned”, “fånga dagen”, “leva i nuet” eller “ta in tillvaron”.

Den framgångsteologiska, målet är lycka genom att uppnå vissa värden, göra en bra karriär, vara en bra hustru eller make & förälder, leva ett hälsosamt liv. Vägen dit är effektiva strategier, som att varje morgon när man stiger ur sängen ställa sig frågan: “vad kan jag göra idag för att förbättra mitt liv?”, och så försöka besvara frågan och realisera svaret under dagen.

Den tredje hållningen är den hedonistiska. Där är målet för alla våra strävanden att uppnå så mycket njutning som möjligt.

Gemensamt för alla olika varianterna är att det egna jaget både är subjekt och objekt. Det är min uppgift och mitt ansvar, att se till mig själv, att utvärdera mig själv, se till att mitt liv blir så fullt som möjligt, så helt som möjligt. Det är mitt jobb att förverkliga mig själv.

All positiv förändring börjar med dig! 

All förändring kommer inifrån!

Ensam är stark!

Det är också en ganska ny grej, historiskt sätt. Människan är en andlig varelse och ett flockdjur. Hon har i alla tider förtröstat på Gudar och människor. Idag verkar de flesta visa tänkare mena att hon ska förtrösta på sig själv.

I någon sorts tappert försök att fånga tidsandan har nog Kyrkan försökt anlägga samma individperspektiv i sin Evangelisation, för att appellera till vår tids människor och samtidigt vara lite en motpol mot den där ständiga strävan efter självförverkligande – men det har resulterat i några nya självhjälpsmantran: “du vet väl om att du är värdefull”, “Du duger som du är”. Att vi var och en är underbart skapade av Gud och älskade av honom är djupt förankrat i skriften. Men slutsatsen att du därför “duger som du är”, är både obiblisk och i ärlighetens namn inget verkligt alternativ för den som längtar efter utveckling, förändring, förvandling. Självhjälpens löften om självförverkligande, att faktiskt ta tag i sitt liv uppfattas nog generellt som mera attraktivt än att bara acceptera att man duger och låta livet fortsätta som innan. Sådan teologi är bara ett skäl till att Kristen tro tyvärr ofta uppfattas som en hopplöst omodern livshållning. Och det är synd, för Kristen tro är just det – livsomvälvande, förvandlande.

I dagens evangelium sitter stora skaror samlade kring Jesus som vore han sin tids största självhjälpsguru eller livscoach. De är där för att de sett eller hört hur Jesus förvandlat människors liv.  Och nu har de kommit med sina egna liv till Jesus. Någon kanske gärna hade sett att Jesus hade sagt: “ni duger som ni är”, men det säger han inte. Han säger: 

”Var fullkomliga såsom er fader i himlen är fullkomlig.”

Men vad menar han med det? Han säger det i relation till att han talar om Mose lag, Herrens eget förbund med Israels folk, nyckeln – om man så vill, till ett liv i Gud, ett heligt liv. I 3:e mosebok står:

“Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.”

Och så följer en hel rad bud – praktiskt tillämpbara regler, som ett recept på helighet. Många av buden framstår som så härligt enkla. Ett barn förstå, förklara och omsätta i praktiken. “Du ska inte döda”, “du ska inte vara otrogen”, “du ska inte stjäla”, och så vidare. Kanske är det enkelheten och pragmatismen som gjort att tio Guds bud länge varit ett tidigt inslag både i söndagsskola och i konfirmandundervisning. Mer komplicerat blir det när Jesus i sin predikan lägger ut buden.

“Ni har hör att det blev sagt: Du ska inte dräpa”, men Jesus anlägger perspektivet, att om du hatar någon annan människa har du redan brutit mot budet i ditt hjärta.

“Ni har hört att det blev sagt: Du ska inte begå äktenskapsbrott”, men Jesus utvecklar att om du åtrår någon annan än den du är gift med har du redan varit henne otrogen i hjärtat.

Eller som exemplen i dagens evangelium. Ni har hört att det blev sagt: “öga för öga och tand för tand”. För oss låter det som att Gud genom ett sånt bud uppmanar till hämnd. “Om någon slår dig på kinden ska du slå honom på kinden också”, men den dåtida förståelsen av budet var barmhärtighet: “Om någon slår dig på kinden så får du på sin höjd slå honom på kinden tillbaka”. Straffet får inte vara värre än brottet. Men Jesus säger: “om någon slår dig på högra kinden, vänd också den andra mot honom”. “Värj er inte mot det onda”, försvara er inte mot det onda med mer ont. 

Och det tydligaste, sista exemplet Jesus lyfter: Ni har hört att det blev sagt: “Du ska älska din nästa och hata din fiende.”

Stopp ett tag.. Så låter väl inte budet? “Du ska älska din nästa som dig själv” menar väl Jesus? Ja, det är det budet han talar om, men i hans tid var en vanlig tolkning av budet att nästan var landsmannen eller vännen. Ovännen eller främlingen skulle tvärtom hatas. Men Jesus klargör: “Älska din fiende och be för den som förföljer dig”. Älska den som inte förtjänar det. Önska den allt gott som inget gott verkar vilja.

Jesus tecknar i sin predikan bilden av en lag, en manual för våra liv som är allt annat än enkel och pragmatisk. En rättfärdighet som inte först och främst ligger i vad vi gör med våra händer, våra handlingar, utan vad som finns i våra hjärtan, vid vi tänker, känner, önskar, hoppas och tror. Som det uttrycks i 1 Samuelsboken:

“Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.”

Och där satt människor runt honom som tänkte att det nog gick ganska bra för dem. De kunde hålla sig till buden någorlunda. Få hade mördat, stulit, eller varit otrogna. De höll sabbaten. Men hur var det med deras hjärtan? Hur var det med deras tankar? Åt vilket håll var deras innersta väsen riktat?

Hur ohyggligt svårt, oöverkomligt är det inte att älska sin fiende. Att önska sin ovän allt gott. Att aldrig ens tänka fula tankar. Kan vi ens drömma om att efterleva det om vi bestämmer oss för att pröva?

“Var fullkomliga som er fader i himlen är fullkomlig”

Varför reste sig inte folk och gick? De satt kvar – inte för att de trodde att de kunde leva upp till Lagen som Jesus lade ut den, men för att de förstod vad Jesus ville åt. 

Hans stränga tolkning av lagen handlar inte om ett liv han beordrar oss att leva för att han ska ta oss till sig. Den handlar om ett liv han i stor kärlek önskar oss, som han vill göra allt, till och med gå i döden för att skänka oss. Ett liv i den kärlek Herren av begynnelsen avsåg med sin skapelse, sin lag, och allt sitt verk bland människor. Kärleken är lagen i dess fullhet, som Paulus skriver.

De satt kvar hos Jesus, inte för att de trodde att de kunde bli heliga eller fullkomliga, men för att de såg framför sig någon som var både helig och fullkomlig, och finner man sig där i Herrens närhet, i hans kärlek, så önskar man inget mer. Som vi läser i Psalm 73:

Men nu är jag alltid hos dig, du håller mig vid handen.
Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlighetens väg.
Äger jag dig i himlen önskar jag ingenting på jorden.
Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt.

Och nu sitter vi här, två millennier senare, vid samma klippa, och lyssnar till samma Jesu Ord. Och det är ingen självhjälpskurs. Vi sitter här i samma hopp, samma förtröstan, samma bön att gud ska gripa in i oss och i vår värld. För vi vet vad Gud är mäktig att göra. Om det vittnar evangelierna. Om det vittnar Kyrkans tradition, om det vittnar också kyrkan i vår tid. 

Kristen tro är en hoppfullt omodern livshållning. Omodern och hoppfull av samma skäl – för att den inte har sin utgångspunkt i mig utan i kommunionen, den djupa gemenskapen inbördes bland människor och gemenskapen med Gud. att den inte förtröstar på min egen kraft och förmåga, och jag behöver inte nå min potential, vad nu det betyder. Den förlitar sig på Guds nåd, hans kraft och barmhärtighet. jag behöver inte förverkliga mig själv. Jag behöver bara be att han tar mig i bruk,

be att något av den väldiga kärlek han visat mig kan få fäste och bli till välsignelse för någon annan. Be att han var gång jag går honom till mötes i sakramentet rör vid mitt hjärta, och bit för bit infriar det han genom profeten Hesekiel lovat: att han tar stenhjärtat ur bröstet på mig och ger mig ett nytt hjärta av kött. Att han fyller mig med sin ande. Och sakta, hjärta för hjärta fullkomnar mänskligheten i hans kärlek.

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande.
Så som det var av begynnelsen, nu är och ska vara, från evighet till evighet. Amen.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s