Söndagen efter Trettondagen 2020 (årgång 3) – ”Bara döpt i Jesu namn – inte så bara!”

Söndagen efter Trettondagen, Årg 3.
“Bara döpt i Jesu namn – inte så bara!”
Jes 43:1-4 | Apg 8:14-17 | Mark 1:9-11 | Ps 89:20-29
Psalmer: 28, 653, 68, 69, 436, 386

Namnlös

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader
och Herren Jesus Kristus. Amen.

Imorgon är det tjugondag knut, det definitiva slutet på Julfirandet. För den som väntar på ett prästerligt tecken att få kasta ut granen så går det bra i eftermiddag eller imorgon. Trettondagen som vi firade i måndags är en sån där dag under kyrkoåret som har en oktav. Okta är grekiska och betyder just åtta. Det blir som åtta dagars festvecka på firandets tema. Och nu befinner vi oss på näst sista dagen i trettondagens firande, som ju handlar om Epifanian. Ni känner engelskans “Epiphany” – det handlar om uppenbarelse. Hur Gud uppenbarar sig, avslöjar sig för oss – i historien och i våra liv.
I måndags fick vi följa de tre vise männen när Pierre predikade om människans livsresa mot Gud. En resa som ser olika ut för var och en, och som kan leda genom och till de mest osannolika platser och sammanhang. Men om förra söndagens predikan handlade om resan, så handlar dagens predikan istället om steget efter, den punkt på resans väg där vi faktiskt funnit vår tro, när Gud gjort sig känd för oss eller tagit en plats i vårt hjärta eller i vår verklighetsuppfattning. Resan slutar förstås inte där, men den tar en ny riktning – när vi inte längre reser mot Gud, utan med honom.

Då kan det hända att vi finner oss själva sittandes i en kyrka som den här, med vänner som dem vi här har runt omkring oss, med böcker på nattduksbordet som dem som står därute på församlingens bokbord. Om dagarna kommer vi kanske på oss själva med att nynna sånger som dem som står där på tavlan. Livet i tro och i trons gemenskap har vidtagit. Och det ser förstås också olika ut för var och en av oss. Och om vägen till tro var snårig, så kan vägen i tro vara det i lika mått.

Idag läser vi i Apostlagärningarna hur många i Samarien hade kommit till tro och låtit sig döpas. Men det fanns ett bekymmer. De hade inte fått den Helige ande, utan “bara” döpts i Jesu namn, står det. I Jerusalem såg apostlarna hur de troende gjorde tecken och under i kraft av anden, och många kom till tro när de såg det. Men de som Filippos döpte i Samarien, de gjorde inga tecken eller under. De var döpta, de trodde, men det var något som fattades.

Och kanske kan en och annan känna igen det där från sitt liv i tron. Vi är döpta, vi går i Kyrkan och tar del av ordet och nattvarden, vi läser vår bibel då och då förhoppningsvis. Vi försöker leva i Guds kärlek. Men det är inte ovanligt att man upplever i mötet med systrar och bröder, att den egna tron, det egna Kristenlivet känns litet. Att andra Kristna vittnar om fantastiska saker, sånt som vi nästan bara känner igen från skriften eller från helgonens liv. Vännen som berättar om hur den blivit bönhörd eller tydligt sett Guds penseldrag i sitt eget liv, som haft Kristi ansikte för ögonen eller till och med hört hans röst. Förunderliga vittnesbörd, som många kanske knappt törs drömma om. Och vi kan ställa oss själva frågan: är min tro riktig, är jag Kristen på allvar – eller är jag ”bara döpt i Jesu namn”. Var är alla tecken och under i mitt liv? Är det något fel på mig om jag aldrig hört någon röst från himlen. Om jag inte sett Kristi ansikte framför mig under en kvällspromenad. Om jag har svårt att urskilja Guds handlande i mitt liv? Om jag inte känner att jag blivit bönhörd. Är jag en riktig Kristen? Har jag Anden?

Kyrkofadern Johannes Chrysostomos insåg att man här måste skilja mellan den Helige Ande själv och andens gåvor. Den Helige Ande, försoningens ande, den saknas inte hos någon enda som är döpt i Jesu namn. Inte heller bland Samarierna där inga under eller tecken fanns att se. Som Paulus skriver i Titusbrevet:

“Men när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden. Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har han låtit Anden strömma över oss, för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv. Det är ett ord att lita på.”
(Tit 3:4-8)

Dopet är just det – andens utgjutelse över oss, som fogar oss till försoningen i Kristus. Genom att Anden bor i oss äger vi Syndernas förlåtelse och evigt liv. “Det är ord att lita på” skriver Paulus. Den helige ande ÄR försoningens Ande.

Där och då, när vi ser en människa, liten eller stor döpas – kanske det inte ser ut som något häpnadsväckande under eller tecken, men det är
de facto det allra största under som Gud har gjort. Genom dopet är du märkt av helig ande. Ett osynligt märke som räddar dig från döden. Du tillhör Kristus – du är hans. Till evig tid. Så ett dop i Jesu namn är inte så “bara”. Det är det väsentliga.
Men vadå dop i Jesu namn? Vi döper ju i “Faderns och sonens och den helige Andes namn”.

Det står på några ställen i nya testamentet om att folk är döpta i Kristi Jesu namn eller i Jesu namn eller i Jesu Kristi namn. Men i dopbefallningen som kommer ur Jesu egen mun, där förättas varje dop i faderns och sonens och den helige andes namn. Och tittar vi på den tidigaste kristna litteraturen (Didache, Tatianus, Hippolytos, Tertullianus, Origines) utanför NT inser vi att ett sånt dop i den treeniges namn har teckning oerhört tidigt. I samma källor nämns dopet i Jesu namn, men det verkar som att det inte är själva dopformeln man avser, utan dopets effekt. Dopets konsekvenser. Någon som är döpt i Jesu namn är någon som fogats till Kristi kropp och hans försoningsverk.

Och kan sonen vara någonstans utan att fadern också är där? Kan Jesus vara någonstans utan att den Helige Ande är där?

I Jesu dop, som är början på Jesu offentliga gärning, får Johannes döparen, Jesus själv och eventuellt de andra som kan ha sett eller hört vad som hände en första klar bild av den treenige Guden, tre personer, en Gud, oupplösligt förenad. Är du döpt så är du döpt i Jesu namn, du är fogad till Kristi kropp. Och du har anden, den lever i dig och förmår dig att tro. Och du är den levande Gudens älskade son eller dotter. Jesu fader är också din.

Men det där som fattades hos samarierna då? Som vi kan känna saknas hos oss också ibland. Det kristna livet som bär frukt – vittnesbördet och vilka uttryck det tar. Det handlar inte om att ha den helige Ande, utan om vilka andliga gåvor man fått.

Apostlagärningarna skildrar en tid där Kyrkan samtidigt kämpade för sin överlevnad och växte lavinartat. Många människor begåvades storligen med olika gåvor, att göra under eller att profetera. Men alla fick inte samma gåvor, utan olika efter vad Kristi Kyrka behövde för att växa. Det var inte för de troendes egen skull de fick makten att göra stora saker, utan för att att Kristi Kyrka skulle vinna mark – att fler skulle kunna komma till tro, bli döpta och därigenom räddas. Det andliga ledarskap som fanns i Jerusalem saknades i Samarien, och därför reste Petrus och Johannes dit för att be att några där också kunde begåvas med sådana andliga gåvor som kunde stärka Kyrkan där.

Och samma princip gör sig gällande idag. Kristi kropp har många lemmar, och lemmarna är till för varandra. Vi har olika gåvor och är till gagn för varandra.

Och när vi möter någon som vittnar om stora ting, istället för att ifrågasätta våra egna liv i tro – så ska vi ta emot det som vi får höra, låta det stärka oss i vår egen övertygelse. Vittnesbördet är inte en bragd för den som ger det, utan en nåd för den som tar emot det. Och även den som känner sig avlägsen att kunna vittna på ett sånt sätt, också den är rustad med någon andens gåva. Något som gör att också den kan vara ett verktyg och ett medel för Guds rike och vilja.

Vår Gud är förunderlig och griper in plötsligt och oväntat i våra liv. Under och tecken. Men framförallt håller han sina löften och kommer till avtalad tid. Han är ingen fader som bara visar sig ibland med presenter och stora överraskningar. Han är med oss, var och en, som han lovat, i det dagliga livet. Han är närvarande och trofast. Han möter oss här i mässan, varje gång. Han möter oss i sitt ord när vi läser eller lyssnar till bibeln. Alltid. Alltid söker han, med alla sina nådemedel, göra oss medvetna om, att han har räddat oss från synden och döden. Och det är det största undret av alla.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet, Amen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s