4:e söndagen i påsktiden (Årgång 3) – “Det gäller att hoppas på allt gott”

2 Mos 13:20-22 | 1 Thess 5:9-11 | Joh 13:31-35 | Ps 147:1-7

“Det gäller att hoppas på allt gott.”

Så predikade den Helige Johannes Chrysostomos på trehundratalet över dagens episteltext.

“Det gäller att hoppas på allt gott.”

Det är väl en tanke som inte ligger långt bort från någon av oss. För vad är alternativet för oss människor? Att bakom varje hörn, att inför varje ny dag förvänta katastrof, lidande och olycka. Som människor står vi till syvene och sist ganska maktlösa inför framtiden. Vad som ska komma i vår väg kan vi gissa eller spekulera eller räkna lite på. Men världens vindar slår hastigt om utan varning, och sällan på ett sådant sätt som vi kunnat förutse. Nej, “det gäller att hoppas på allt gott.” För i ärlighetens namn vet vi inte vad som väntar oss. Och vi har ingen möjlighet att väja för framtiden.

Det har blivit uppenbart, inte minst i den tid vi just nu befinner oss. I tid och otid genom människans historia har inträtt förhållanden eller händelser som förändrat världen i grunden. Som brutit alla gamla mönster, och varefter allt blivit nytt.

Vi lever i en sådan tid. Det är naivt att tro att allt kommer att bli som förut, som det var innan coronakrisen. Historien, den samlade mänskliga erfarenheten lär oss att den här krisen kommer att blåsa över, det kommer att finnas ett “efter”. Men det betyder inte att det kommer att bli som förr. Livet och våra samhällen kommer vara förändrade i spåren av pandemin. Hur ska vi som Kristna hantera ett sådant skifte?

Idag får vi en spegel i Israels folk på deras vandring från egypten till det förlovade landet. Allt de kände hade de lämnat i egypten, sina hem, sina rutiner, sina arbetsuppgifter, sin vardag. Och någonstans långt fram hägrade ett nytt liv, en ny vardag i ett nytt land. Men vägen dit var en ökenvandring, en vandring genom det hotande och okända. I den krisen sände Gud sin molnstod om dagen och sin eldstod om natten, att leda folket på deras väg. För de skulle vandra, utan rast – natt och dag. De skulle inte låta sig förstenas av något mörker eller någon oro – utan resan skulle fortsätta på stadiga ben.

Så är också vår kallelse att fortsätta på stadiga ben när vi beträder okänd mark.

Vi ska inte bli offer för vreden, skriver Paulus. Men det gäller flera möjliga reaktioner inuti oss. Vi ska inte bli offer för varken vrede eller vanmakt, inte för sorg eller hopplöshet eller tvivel. Nej, när vi beträder okänd mark, när vi vandrar in i natten – då ska vi söka med blicken efter eldstoden. Guds flammande eld som tryggar och leder oss på vägen.

Vi är vana att ha församlingsgemenskapen till hjälp. Där kan vi trösta och bygga upp varandra kring ordet och sakramenten, på kyrktorget och vid kyrkkaffet. Hela Kyrkans verksamhet och liv syftar till att hjälpa oss, trösta oss och bygga upp oss i vår tro och i vårt hopp, att bevara våra ögon på Guds eld som brinner i våra liv. Men nu när allt är annorlunda måste vi hitta nya sätt att trösta och bygga upp, att påminna varandra om att elden alltjämt brinner. Det finns en Guds eldstod att följa, som leder oss och som belyser vägen för våra fötter.

Och det är den heliga påskelden, det eviga ljuset – den uppståndne Herren Jesus Kristus. Han är vår molnstod om dagen och vår eldstod om natten. Han är vår tröst och vårt fasta hopp när all annan tröst och allt annat hopp vacklar.

När coronakrisen är över ska vi bygga en ny tid. För oss själva och för våra barn och barnbarn. Det kommer aldrig bli som förr, det kommer att bli något nytt och något annorlunda, men det blir gott. För in i det nya tar vi med oss det största som ligger bakom oss – frälsningen i Kristus. Den är ett faktum, och trots att nya tider och förhållanden bryter in, så låter den sig inte ruckas. Det är som vi ber i begravningsgudstjänsten: “Herre vår Gud, du är vår tillflykt från släkte till släkte. År och dagar skiftar, men du förblir densamme.” 

Det är i sanning som Johannes förkunnade. “Det gäller att hoppas på allt gott, för om vi tror har vi redan fått ta emot det som betyder något.”
(Johannes Chrysostomos Homilia 9 över 1 Thess)

Om vi tror har vi redan fått ta emot det som betyder något. Vi får aldrig glömma den händelse i historien där man verkligen kan tala om ett före och ett efter. Att Gud blev människa i Jesus Kristus, att han led döden för vår frälsnings skull och uppstod ur graven för att vi skulle ha ett hopp i honom.

Människor har levt i tider då man väntat på Herren.

Andra levde i den tid då han kom.

Vi lever i tiden då han har varit här, och där hela verkligheten är i grunden förvandlad och präglad av detta faktum.

Vi lever i det uppenbarades tid, då Gud har låtit avslöja sig för mänskligheten till försoning och läkedom.

Alla ser inte det. Alla förstår inte det.
Men som Kyrka äger vi förvissningen att så är fallet.
Och då kan vi inte annat, i varje ny tid, i varje ny kris,
än att hoppas på allt gott, för VI HAR REDAN FÅTT TA EMOT DET SOM BETYDER NÅGOT.

Frälsningen i Jesus Kristus, vår Herre och Gud.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s