Heliga Trefaldighets Dag 2018 (årgång 1) – ”Hör Israel!”

Mose stod på slätten i norra Edom, strax söder om det förlovade landet. I 39 år och 11 månader hade folket drivit runt i öknen. Mose hade vädjat till Gud att han skulle få följa med sitt folk och se det nya landet, men fick till svar att han kunde kliva upp på ett berg och se ut över vidderna, över berg och dalar, men någon annan skulle leda folket den sista vägen dit. Gud sa:

Ge Josua uppdraget, ingjut mod och styrka i honom, ty det är han som skall gå över floden i spetsen för detta folk. Det land som du ser skall han göra till deras egendom”[1]

Det är situationen och skådeplatsen för 5:e mosebok. Folket ska ge sig av på sin resas sista etapp, och Mose ska dö. Han har fullgjort sitt uppdrag, och därför håller han ett långt tal inför folket där på slätten, hans allra sista. Det är slutet på en era, men framförallt början på en ny, och Mose tar sin chans att påminna om Guds ord, hans lag och hans löften.

Dagens gammaltestamentliga läsning utgörs av den kanske mest pregnanta delen av det där talet – ord som skrivits på många miljoner små lappar och spikats upp på dörrposter i Judiska hem över hela världen. Ord som reciteras i varje Judisk gudstjänst och som enligt Judisk sed ska reciteras två gånger om dagen. Ord som Jesus själv lyfte som det viktigaste budet i hela lagen:

Hör, Is­ra­el, Her­ren, vår Gud, är den en­de Her­ren, och du skall äls­ka Her­ren, din Gud, av he­la ditt hjärta, av he­la din själ, av he­la ditt förstånd och av he­la din kraft.”[2]

Det är egentligen inget annat än en positiv sammanfattning av de tre första buden. Ni kanske minns dem:

  1. ”Du ska inte ha några andra Gudar vid sidan av mig.”
  2. ”Du ska inte missbruka Herren din Guds namn”
  3. ”Håll sabbatsdagen helig”[3]

Budorden har en negativ formulering, ”du ska inte”, men Mose betonar här att intentionen bakom buden är positiv. Det finns en enda Gud, den ende Guden, Israels Gud, och honom har folket att älska med allt vad det innebär.

Man ska känna till om deras tidevarv och omvärld, att de präglades av en andlighet som liknade vår tids spekulation i valutor, värdepapper och råvaror. Varje land och region de passerade på sin väg genom öknen hade sin egen lista med Gudar av alla möjliga slag noterade. Inhemska och importerade Gudar, gamla Gudar och nya, höga och låga – i en salig blandning. Offer och böner fungerade som investeringar – alla Gudar kunde ju omöjligen tillfredsställas, och därför valde man att offra till den Gud som kunde ge bäst avkastning i förhållande till de egna behoven. Liksom med dagens börshandel betraktades det som oklokt att lägga alla ägg i samma korg. Det andliga livet var en ständig jakt på Gudar, en jakt, hela tiden på nya saker och ting att ösa sitt hopp, sin förtröstan och sin tillit över.

Många gånger under sin resa genom öknen föll Israeliterna i den fällan. Kändast är kanske berättelsen om hur folket lät gjuta en kalv av guld som man sedan offrade till och dansade runt.[4] När nu Mose ska skiljas från sitt folk är det rädslan för att detta ska upprepas som får honom att, nästan strängt, ta deras uppmärksamhet:

”Hör Israel!”

”Hör Israel! Herren är vår Gud, Herren är en.”

Det betyder slutet på all avgudadyrkan. Det finns bara en enda Herre. En enda Gud. Mose uttalar orden med ett eftertryck som saknar motstycke:

Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännetecken på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar”[5]

Det betyder – gör allt som står i er makt för att minnas och bevara det – att det bara finns en enda Gud. Tron och livet självt måste ha sin enda grund i det. Den där polyteistiska kulturen folket omgavs med finns inte riktigt kvar idag. Det mesta av polyteistisk religion omtalas idag som mytologi, men det betyder inte att vi slutat med guldkalvar och avgudar. En gud är inte bara ett högsta väsen, en gud är vad än vi sätter allt vårt hopp, vår förtröstan och vår tillit till – och sådana gudar vördas överallt och hela tiden i vårt samhälle.

Det finns i självhjälpskulturen – idén om att var och en har lyckan liksom inneboende i sig själv. Att livet handlar om att förverkliga sig själv. Lyssna på sin inre röst. Nå sin fulla potential.  Hitta sig själv. När vi sätter allt vårt hopp, all vår förtröstan och tillit till oss själva och vår egen förmåga, då har vi gjort oss själva till en gud. Det blir svårt de gånger vi misslyckas, , när vi saknar förmåga att se vart vi vill med våra liv, när vi inte känner att vi bär på någon potential överhuvudtaget, när vi inte ens vet var vi ska börja leta.

Det finns, precis som på bibelns tid, i pengarna. Om pengarna är vårt hopp, vår tröst och vår trygghet – då har pengarna blivit en gud. Det blir svårt den dag vi står utan pengar, eller när de där pengarna inte längre kan köpa oss det som vi önskar, hälsa eller kärlek eller liv till exempel.

Det finns i politisk ideologi. Om en idé om hur samhället ska konstrueras och upprätthållas blir hela livets mening och det enda hoppet, den enda trösten i världen, då har också den idén blivit en gud. Livet blir rätt hårt, all den tid man tvingas leva i andra människors idéer, när valen inte går som man önskar.

Exemplen är många.

Sen kan vi också missta sådant som är av Gud, för att i sig själv vara Gud.

Kärleken är kanske vår tids tydligaste exempel. ”Gud är kärlek”, är ett slagord man ofta hör numer. Det står i bibeln. Och Gud är kärlek, det är ett av alla Guds attribut, det hör till Guds väsen, men Kärleken är inte Gud. Kärleken i sig själv är inte Gud, och skall inte vördas för sin egen skull. Kärleken är en fantastisk kraft, men lika farlig som vacker. Det finns genuint upplevd kärlek som leder till all möjlig form för övergrepp och skada. Kärleken i sig kan därför inte vara Gud. Däremot kan vi prisa Gud för den kärlek som har sitt ursprung i honom – den som känns igen på det att den gör gott, att den är självutgivande och världstillvänd.

Ett annat exempel är skapelsen. Då och då möter man eller kanske ser på tv, någon from person som kallar sig Kristen, men som aldrig delar gemenskapen i söndagens Gudstjänst för att hen istället möter Gud i naturen, på skogspromenader eller ute på någon sjö i sin fiskebåt. Förstå mig rätt, Gud har gett upphov till både skogarna och sjöarna – hans hand har rört vid träden och hans vind har svept över vattnet. Men skogen är inte Gud. Sjön är inte Gud. De är bara små fragment av hans skapelseunder. Och hans avsikt med oss människor är mer än att vi ska ana honom och vara tacksamma för hans skapelse. Han vill att vi ska lära känna honom. Han vill leva tillsammans med oss, i förbund med oss. Han älskar sin människa, och önskar sig högst av allt hennes kärlek tillbaka. 

Och där står avgudarna i vägen. Självhjälp, pengar, politisk ideologi, lust, skönheten – allt detta är gott, men det blir destruktivt om det upphöjs till livets ändamål och källan till hopp, förtröstan och tillit. De är falska Gudar som kommer att svika. Därför varnar Mose folket. Därför gör han dem uppmärksamma: ”Hör Israel! Herren är vår Gud, Herren är en.”

Och han vill älskas. Han vill älskas. För att han älskar. Därför är det främsta uttrycket för Guds uppenbarelse, mänsklighetens erfarenhet av Gud, inte den värld han har skapat, hur storslagen eller vacker den än må vara, men att han kom hit. Att han ville vara här, och bli en av oss.

Det var inte hos någon vis lärare eller i någon tjock bok lärjungarna lärde känna Gud. Det var i deras bästa vän. Inte för att de var flitiga och läste på, tvärtom beskrivs de ofta som ganska okunniga och sena på att begripa, men för att de älskade Jesus, och lät sig älskas av honom. Att de hängav sig åt honom, och satte sitt hopp, sin förtröstan och sin tillit till honom, som ett barn till sina föräldrar. Jesus sa:

”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.”

Och som barn får vi fortsätta att komma. I den helige Ande är Kristus närvarande, här och nu, i ord och sakrament, och mässan är vår möjlighet att sätta vårt hopp, vår förtröstan och vår tillit till honom, som är Gud med stort G. Fader, son och Helig Ande. En enda Gud, en verklig och levande, som lovar förlåtelse och frid när allt annat sviker. Löften att leva och dö på. En Gud att leva och dö med.


[1] 5 mos 3:28

[2] Matt 12:29-30

[3] 2 mos 20f

[4] 2 mos 32

[5] 5 mos 6:7-9

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s