Palmsöndagen 2021 (årgång 1) – ”Låt oss modigt stå fasta och le åt döden”

2 Mos 13:6-10 | Heb 2:14-18 | Mark 11:1-11 | Ps 118:19-29

Idag talar Moses Herrens ord till Israels folk: ”Du skall följa denna stadga år efter år vid den bestämda tiden.” Det handlar om instiftandet av det årliga påskfirandet till åminnelse av befrielsen från slaveriet i Egypten. 

Det är hisnande att tänka på att Gud själv inrättar tiden åt oss på detta sätt, särskilda dagar och högtider för att påminna oss om hans gärningar och löften. Sådan är Kyrkans påsk också. Inrättad av Herren själv till åminnelse av hans lidande, död och uppståndelse på tredje dagen. Idag på Palmsöndagen firar vi Fastans sista söndag, och vi minns hur vår frälsare gick in i Jerusalem och in i världshistoriens mest ödesmättade vecka.

I passionsveckan som ligger framför oss finns en dubbelhet, å ena sidan glädjen och förväntan inför det evangelium som vi vet kommer – livets fullkomliga seger. Men ständigt närvarande i passionsveckan, på Jesu väg och på vår väg mot påsken är döden. Jesu lidande och död, och vår egen död.

För länge sen fanns en predikant som hette Johannes. Han kallades Chrysostomos, alltså “Guldmunnen”, för hans ord glänste och vägde som guld för människors öron. I mötet med dagens episteltext sa han:

“Låt oss modigt stå fasta, och le åt döden”.

Det är ord som fångar vår uppmärksamhet, som skakar om inuti, men inte för deras skönhet eller skimmer, utan därför att det låter så motbjudande och icke-intuitivt att le åt döden. Inte är väl döden något att le åt? Särskilt inte när den drabbar plötsligt och skoningslöst och utan urskiljning. Särskilt inte när den tar ifrån oss någon vi håller av.

Men episteltexten som Johannes Guldmunnen kommenterar handlar om döden, och om döden som DET underliga instrument med vilket Gud räddar världen. 

Då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. (Heb 2:14-15)

Paulus ger här sitt svar på en av Kristendomens största frågor, varför Jesus måste dö. Han tar sin utgångspunkt i hur vi har det. Han talar om en inneboende rädsla för döden som förslavar oss.

Vi människor är både livrädda för döden och dödsrädda för livet. Vad jag menar med det är att mitt liv gör att jag inte kan förlika mig med döden, Och att min död gör att jag inte kan förlika mig med livet. 

Livet är allt vi har, hela vår referensram, och rymmer därför allt som vi värdesätter, allt skönt, gott, vackert och underbart. Och döden markerar slutet på det, på allt vi känner till. Därför blir döden det stora svarta som tar ifrån mig allt jag har. Därför är det oerhört svårt för oss människor att förhålla oss till döden. Det kräver lång tid och mycket reflektion att bli någorlunda bekväm med det faktum att man ska dö, och de flesta når aldrig närheten av det utan stänger döden ute, försöker att inte tänka på den, talar inte om den – inte ens med dem som står allra närmast. Ett gift par kan leva ett helt liv tillsammans och dela allt med varandra utan att någonsin tala om döden, så svår är den för oss människor. 

Vi är livrädda för döden, men vi är också dödsrädda för livet, min död gör att jag inte kan förlika mig med livet. Det är det som Paulus beskriver när han talar om dem som ”genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv”. Döden ska här inte bara förstås som min egen död eller mina näras död, utan hela det paradigm vi kallar död, dödens makt, som drar allt mot branten. Ingen och ingenting finns som inte faller, förfaller, förlorar, går sönder och upphör. Det är dödens makt som gör att vi känner att tiden rinner iväg, att vi inte har tid, att våra livsval blir tunga och ödesmättade i oss. Och dödens makt får oss att göra allt för att undvika det som är svårt för oss, förlust, förfall, nederlag, smärta och död. Men detta, att ständigt fjärna sig från och undvika allt som har med slutet, med döden att göra, det blir ett hinder i våra liv.

Det syns i passionsberättelsen. Många är de som går före Jesus, många de som följer honom, många som ropar hosianna när han rider in i Jerusalem under nästan rituella former. Hosianna som betyder “kom med hjälp”. Det är lätt att vara med, det är en glädjedag, en festdag.

Men när Jesus hänger på korset är folkskaran, till och med hans vänner frånvarande. Då är det inte lika lätt att vara med längre. Och de få som är där, de antingen hånar honom eller sörjer och gråter och klagar. Men det är där undret sker. Inte när Jesus rider in i Jerusalem som en kung, Utan när han kröns med en törnekrona och dör på korset. Det är där hjälpen kommer. Det är när Jesus dör som han befriar oss från döden. Det är på korset han kröns till kung i våra liv och våra själars frälsare. Gud tog fiendens främsta och skarpaste vapen, döden, och använde den som sitt eget. Med döden dödade han döden.

Påsken är befrielsens högtid. För det judiska folket firandet av befrielsen från slaveriet i Egypten.
För Kyrkan firandet av befrielsen från synden och döden genom Jesu död och uppståndelse.

Vi firar Kristi Jesu död och uppståndelse, söndag efter söndag, påsk efter påsk – vi umgås med hans död, och vi umgås med vår egen. Och en aspekt läggs till den, en tro tar form i hjärtat, som ger döden ett nytt skimmer. Ett som inte är sorgligt eller svårt, men som sätter ett leende på våra läppar, precis som Guldmunnen sa. Ett hopp och en tro ”att modigt stå fast vid, och le åt döden.”

Nu går vi in i stilla veckan, för att åter uppleva detta under. För att påminnas om Guds löften. För att stärkas i vår tro och befästas i vårt hopp. En gång var det tomt runt korset, folk ville inte veta av döden, ville inte vara nära. Men med tiden – När evangeliet om Kristi uppståndelse drog fram genom världen, så fylldes slätterna kring Golgata kulle av ett oräkneligt hav av människor. Av människor som i varje ny tid ser mot korset och sjunger hosianna, ”hjälp oss”. Människor som i honom som hänger där ser hjälpen, ser konungen, ser den segrande Herren som krossar döden och sätter ett leende på sina barns läppar.

“Låt oss modigt stå fasta, och le åt döden”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s