16:e Söndagen efter trefaldighet 2019 (årgång 2) – ”Livets segerkrans”

Monitorer flimrar och tutar, signalerar regelbundet.

Ett halvt dussin Gröna och vita rockar cirkulerar i rummet, munskydd, plasthandskar. Kanyler och skalpeller, växelvis fokuserad stillhet och intensiv diskurs. Hur ska vi gå vidare. Patienten ligger sövd på bordet. Genom ett antal operationer och behandlingar de senaste åren har man lyckats lägga många år till hans livslinje, och nu ligger han än en gång på operationsbordet. Det är allvarligt, kritiskt, men han kan räddas – det tror man. 

Men så plötsligt händer något. Monitorns signal blir konstant. Hjärtat har stannat. Men det gör bara arbetet än mer intensivt. Vi kan rädda också den vars själva hjärta slutat slå, men dessvärre, inte den här gången. Läkare och sjuksköterskor gör sitt yttersta – utnyttjar hela sin samlade kompetens och erfarenhet, men en timme efter hjärtstoppet är det ingen i lokalen, ingen utom kroppen på bordet som nu döljs av en vit duk. Hjärtat gick inte att starta igen, och tiden tog slut. Maskineriet har tystnat, monitorerna är avstängda. Några har gått hem från sina skift. Någon har rast och tar en kopp kaffe, och någon står i ett annat rum och kämpar för att rädda livet på en annan patient. Men för vår patient är det slut.

Det är galet hur långt vi som mänsklighet har kommit i vår kunskap om kroppen och dess biologi. Vi kan lyfta ut trasiga eller sjuka inre organ och ersätta med nya, friska, från en donator. Vi kan i princip odla nya i laboratoriemiljö från stamceller. Vi har vaccin som i princip utrotat en rad sjukdomar som plågat människan svårt i tusentals år. Vi har förlängt mänskligt liv avsevärt de senaste 100 åren.

Men där, under duken är det helt stilla. För honom kan inget göras. Mycket förmår vi människor, men när döden inträtt är våra alternativ slut, vår handlingsförmåga lönlös. 

Men låt oss leka med tanken, att när läkarna och sjuksköterskorna håller på att stänga av utrustningen och iordningsställa efter den misslyckade operationen, att någon skulle öppna dörren in till rummet, Gå fram till bordet. Lägga sin hand på duken under vilken kroppen ligger, eller bara säga några ord. Och att då samtliga därinne hör hur någon kippar efter andan under duken innan han plötsligt sätter sig upp och kastar duken ifrån sig. Som på nytt ser sig omkring och möter människors blickar med liv i ögonen.

Skulle det inträffa, att någon fick liv igen på det sättet – någon som helt säkert var död, som medicinskt konstaterats avliden. Då skulle det få långtgående konsekvenser. Det skulle sätta frågetecken vid dödens slutgiltighet. Även om det hände på ett litet sjukhus i någon avlägsen, halvt okänd del av världen så skulle händelsen vara “viral” bara på några dagar. Såklart skulle folk tvivla på något så otroligt och underbart, men de som var där när det hände, de som fanns i närheten, de skulle helt säkert hålla ihop – bekräfta och validera varandras erfarenheter. Är vi säkra på att han var död? Ja. Är vi säkra på att han sedan levde igen? Ja. De skulle Organisera sig för att försöka förmedla det till världen samtidigt som de skulle göra allt för att fortsätta nysta i det väldiga mysteriet. Vad var det som hände? Det skulle bli som en ny religion, en ny tro. Tänk att få uppleva det, tänk att få vara med om en så världsomvälvande händelse.

Som Kyrka behöver vi inte fantisera så mycket kring det. Hur det skulle vara. För det är själva orsaken till att vi sitter här idag, vi är här för att det har hänt. Flera gånger. Kopplat till Jesu person och hans liv. När döda fick livet tillbaka vid hans beröring eller tilltal – så gjorde det ett sånt outplånligt intryck hos människor. Tala vist och inspirerande kunde lärda och profeter göra. Mätta fattiga munnar eller visa omsorg om samhällets utsatta kunde vilken godhjärtad människa som helst engagera sig i. Men ingen människa kunde ta människor tillbaka från döden. Men det gjorde Jesus.

Det fanns inga ord som kunde förklara vad som hände, annat än: “Gud har besökt sitt folk”. Sådan makt vilar inte i människors händer. Om någon har vaknat till liv ur dödens sömn, så är det Guds hand som rört vid honom.

Det fanns många profeter och messiaspotentater som var samtida med Jesus och gjorde liknande saker – liknande predikan, liknande goda gärningar, också de med stora följarskaror. Men dem känner vi inte mycket till om idag. De är glömda. Men Jesus minns vi, och hans lärjungar går fortfarande runt på jorden. Det är vi. Det var mycket som stod emot lärjungarna och deras förkunnelse efter Jesu död, förföljelse, hat, pekpinnar från religiösa auktoriteter, men inget av det spelade någon roll för lärjungarna, för de hade den uppståndne Jesus för ögonen. Och hans löfte, att den väg som han gick genom död till liv – den ska vi få gå också.  Om han förmådde att övervinna döden, vad är då omöjligt för honom? Vad är omöjligt för de som är hans vänner?

Som Kyrka betonar vi ofta livet, det kristna livet till välsignelse för oss själva och samhället runt omkring. Himmelriket byggs här på jorden av människor älskar, hoppas och tror. Vi vill göra gott som Jesus gjorde gott den lilla tid vi har. Därtill är det tron, tron på en God Gud som vill oss väl, som stöder och bär på vår resa genom livet. Men något som kyrkan blivit sämre på att tala om med tiden, det är uppståndelsen från de döda. Jesu uppståndelse, men också vår. Det är hopplöst omodernt och irrationellt att tro att vi ska uppstå från döden. Men icke destu mindre är det sant, och det är en av vår tros grundvalar. Minns paulus ord till församlingen i Korint. 

“Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.”

Vi behöver påminna oss om det. Och rannsaka oss själva. För uppståndelsetron får konsekvenser både här och nu och den dag vi ska dö. Den är märket på att Gud har besökt sitt folk. Att det vi gör här inte är ett världsligt nöje bland andra, utan möte med levande Gud. Jesus var inte bara en klok kille som kom med några bra ideer för hur vi människor kunde leva. Han var Gud själv som besökte sitt folk, och gav oss av sig själv, som gav oss av sitt liv, och liv som aldrig dör. Därför är det tomma korset det kanske främsta kännetecknet vi har som kristna. Många bär ett sådant kors runt halsen eller tatuerat på kroppen någonstans. Ett tomt kors, det är tomt, för att den som hängde där och led och dog, han lever, han lever av evighet och ska aldrig dö. Och hans uppmaning till till Kyrkan i alla tider är:

“Var trogen intill döden, och jag ska giva dig livets segerkrans”. Det står till och med längst fram, här runt altarringen i Kyrkan. 

Och det handlar inte om att alltid stå upp och försvara tron. Vi är inte helgon eller martyrer allihop. Vi vanliga människor. Gud kräver inte det av oss, inga perfekta liv eller en perfekt tro. men Kristus önskar att vi förtröstar på honom, att vi litar på att han tar emot oss i slutet av våra liv, och sätter livets krona på våra huvuden. Vi är kyrkan. De som litar på Jesu löfte. Som förväntar uppståndelse och liv. Och som fortsätter att nysta i mysteriet. Vad var det som hände, och vilka konsekvenser har det i mitt liv? Vi nystar tills vi står inför honom och ser allting klart. Och tar emot kransen.

“Var trogen intill döden, och jag ska giva dig livets segerkrans”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s