14:e söndagen efter trefaldighet. 2020 (årgång 3) – ”Det historiska Gudsbeviset”

“Gud finns nog inte”, kom jag fram till när jag var liten. Jag gjorde som barn ofta gör när de börjar fundera över Gud och Guds existens. Jag prövade. Det var strålande sol. Jag bad: Gud, om du finns ska du göra så att det börjar regna om tio sekunder – då ska jag tro på dig. Så räknade jag till tio, och när jag var färdig syntes fortfarande inte ett moln på himlen. Om Gud fanns hade det varit enkelt för honom att bevisa sig för mig, öppet mål, tänkte jag. Men nej.. Gud finns nog inte.

Samma slutsats når också många människor när de i vuxen ålder tacklar frågan om Gud, men med en ny utgångspunkt. Ni Kristna, hur kan ni tro? När oroligheter, krig eller katastrofer råder i våra samhällen. När sjukdom, olycka eller elände drabbar enskilda människors liv. Var är er Gud då?
Varför gör han ingenting åt eländet?

Slutsatsen blir densamma. Er Gud existerar nog inte. Er tro och tillit är meningslös, missriktad och tom. Gud är en saga för vuxna.

Och det är förstås något vi som Kyrka har att förhålla oss till. Det finns en tendens till förlöjligande i det resonemanget, som får oss att vilja ta tron i försvar. Vår Gud är ingen saga. Vår Gud är på riktigt. Och så försöker vi hitta vägar att berätta om Gud på ett sådant sätt att han ska vara tillgänglig för moderna människor.

Och i den vevan är det inte ovanligt att vi som kyrka hänfaller åt banalisering och avmytologisering. Kanske förmedlar vi bilden av en Gud som bara vagt kan anas och förnimmas i naturen, i vindens sus och i vårens blommor. Eller att Gud är en inre rörelse, inom mig, något som känns, men som inte syns eller märks utanför mig själv, ute i verkligheten och att Guds rike är något vi människor bygger tillsammans på jorden. Kanske låter sig några övertygas av den här lite vagare Gudbilden. Kanske finns det en Gud iallafall..

Men alla tre exemplen har något gemensamt. Ett gemensamt tankefel som är förödande, men o, så vanligt. Felet handlar om att en Gudsbild, alltså inte Gud själv, utan en föreställning om Gud som vi människor gör oss, en gudsbild, att den får ta Guds egen plats. Vi tillåter oss att ställa upp kriterier och definitioner för vem Gud är och hur han borde handla i sin skapelse. Men när vi tar oss friheten att hitta på en egen Gud på det sättet, efter vår egen vilja och våra egna önskningar och kriterier, så ska vi inte bli förvånade när vi sedan inte ser några spår av den guden i verkligheten, utanför oss själva.

Vi gör det också onödigt svårt för oss, och glömmer själva kärnan i kristendomen:

att Kristen tro inte vilar inte på någon dunkel förnimmelse eller inre aning om det gudomliga. Den kristna tron grundar sig inte på någon filosofisk spekulation eller idé om ett eventuellt gudaväsen. I den kristna trons centrum står istället inkarnationen. Guds påträngande, konkreta inbrott i vår verklighet, att Gud har trätt in i mänsklighetens historia och lämnat outplånliga spår, blivit människa och förklarat och visat för oss vem han är. Och han har med relativt stor tydlighet uppenbarat för oss vad vi har att vänta oss – i livet här och nu, och i det kommande. Och dit hör inte alla våra personliga önskningars uppfyllande. Dit hör inte omedelbar befrielse från all smärta och allt lidande som världen bjuder. Det har han inte lovat. Tvärtom – “i världen får ni lida” sa han. Men han sa också: “var inte oroliga, Jag har besegrat världen”.

Detta sa han till sina lärjungar deras sista kväll tillsammans. En ödesmättad tillställning då allt stod på sin spets – då varje ord var väsentligt. Snart skulle alla band brista. Snart skulle mästaren vara död. Var skulle lärjungarnas hopp vila?

Och då ber Jesus inför apostlarna till sin fader i himlen: 

“Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen. Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.” (Joh 17:20-21)

Inför sin förestående död är det inte tal om att han överger sina vänner. Tvärtom talar han om sin egen död i termer av helgelse för sina lärjungar. Genom hans offerdöd ska de bli heliga. 

Vilken människa hade kunnat uppfinna en sådan gudsbild? En Gud som offrar sig och dör för att rädda den mänsklighet som han själv skapat och gett liv. Vi har att göra med en Gud som övergår vårt förstånd, vars tillvägagångssätt och handlande i tiden ter sig ologiskt och nästan dåraktig med våra mänskliga ögon, men som samtidigt utstrålar medlidande, syskonskap och kärlek. Ingen ande i lampan som uppfyller önskningar, men en Gud som lider med och tröstar dem han älskar. Inte för att vi vill det, men för att han vill det.

Sedan beskriver Jesus fortsatt vad han önskar och vill med människan. Han ber om en väldig kedjereaktion ur vilken en väldig skara ska träda fram i världen. Det är inte bara lärjungarna som ska helgas, utan alla människor som genom Lärjungarnas ord ska komma till tro. Och hela den där skaran ska vara ett i honom, ska ha sin enhet i honom. Och han ska vara hos dem. Gud ska vara hos dem.

Det är ett av Jesu tydligaste löften i evangelierna. Ett löfte som knyts till Kyrkan genom att han ger henne sin helige ande. Som knyts till den heliga nattvarden när han säger: den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig, och jag i honom. Som knyts till dopet när han säger: gör alla folk till lärjungar, döp dem, och jag är med er alla dagar till tidens slut. 

Guds närvaro bland oss, hans helgelse och välsignelse över oss människor knyts till Kyrkan och till handlingar som ser enkla och anspråkslösa ut – men dem fyller han med allt. Med sig själv. Guds ingripande i vår värld, i vår Kyrka är så vardagligt att vi ibland glömmer bort att det är Gud som handlar. En del människor tar Guds handlande för så självklart att man kallar det tradition eller kulturarv. Kyrkan. Dopet. Nattvarden. Man kallar det tradition och kulturarv. Men det är sakrament. Det är inget som är uppdiktat i ett mänskligt intellekt eller ett uttryck för någon särskild mänsklig kultur. Det är Guds eget handlande i tiden, helt efter hans löfte. Det är så han lovat att vara med människan. 

I tvåtusen år har han gång på gång, outtröttligt och troget uppfyllt vad han har förutsagt och lovat. Och det fortsätter in i nuet och långt in i framtiden. Mänskliga institutioner, nationer, inrättningar: de står och faller. Traditioner kommer och håller i sig i några hundra år, och sen byts de ut eller försvinner. Men den Kyrka som Jesus Kristus själv inrättat och gjort till ett med sig själv. Den kan aldrig någonsin dö eller försvinna eller förbytas. För den bärs inte upp av några gemensamma, mänskliga viljor eller ideér. Den bärs av Kristi egen vilja, och av hans egen ande.

Och på ett sätt blir Kyrkan i sig själv därför ett tydligt bevis för Guds existens. Hon är en brokig skara, full av inre slitningar och konflikter. Så har det varit från början. Men hade Kyrkans enhet vilat i att vi tyckte lika, då hade redan konflikten mellan Paulus och Petrus slitit isär urkyrkan. När paulus skriver till korinth om kyrkans enhet heter det i bibel 2000: “stå eniga i tankar och åsikter”. I andra översättningar heter det: stå eniga i “sinne och mening”. 

Handlade det om åsikter  kunde vi idag tala om en fullständigt sönderslagen kyrka. tiotusen spillror, omöjliga att foga samman. Men Kyrkans enhet har ingen annan grund än Jesus Kristus själv. Han är Kyrkans enhet. Och så länge han är Kyrkans sinne och mening, så är hon hans Kyrka, och han är i henne. Och då är hon i honom en enda – trots små olikheter i förståelse och tolkning. Och då är hon, i vår värld, det starkaste vittnesbördet om Guds verklighet. En skarpsint och humoristisk prästkollega har uttryck det så:

“det verkliga beviset på att Gud finns är att Kyrkan har bestått i alla år trots de usla kristna. “ (Dag Sandahl, “Sann Myt”)

Och det är verkligen, trots den humoristiska tonen, ett slags historiskt Gudsbevis. Vad Jesus sa den där kvällen, vad han bad om – det har blivit verklighet, det har förverkligats i Kyrkans historia och fortsätter att förverkligas idag. Varje gång en människa hör Guds ord, kommer till tro och sällar sig till skaran. Varje gång ett barn badar i dopets vatten och blir ett Guds barn. Varje gång Kyrkan tar emot Kristus själv i nattvarden. Då uppfyller Kristus sitt löfte. Också i tider av svåra förföljelser, yttre hot och inre stridigheter och motsättningar har det fortsatt och kommer att fortsätta utan ände – till den dag då Gud själv fullkomnar allt han har bestämt. Historien utvecklar sig som Jesus har sagt, som han har bestämt och förklarat för oss, Och därför har vi inga skäl att tvivla på hans verkliga närvaro bland oss. Vi har heller inga skäl att tvivla på följderna av hans närvaro: att vi genom dopet verkligen blir Guds barn och arvtagare till himmelriket. Att vi genom nattvarden i verkligen får syndernas förlåtelse och evigt liv. Allra minst har vi skäl att tvivla på att Gud finns, för han är här – just nu. precis som han har lovat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s