Söndagen efter Jul 2019 (årgång 3) – ”Barnaskapet i Gud”

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader 

och Herren Jesus Kristus. Amen.

Idag handlar predikan om Barnaskapet i Gud. Som Kristna tror vi att alla människor är underbart skapade av Gud, till hans avbild. Varje enskild människa är ett uttryck för hans kärlek och hans vilja. Människan är av Gud. Men för dens skull är hon inte per automatik ett Guds barn. Barnaskapet i Gud är något annat, något som tillkommer oss människor. Och det är det vi ska försöka reda ut lite idag. I Första Johannesbrevet står:

“Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss
när vi får heta Guds barn.” (1 Joh 3:1)

I gamla testamentet kallar Gud då och då Israels folk för “mina barn” (T.ex. Hos 1:10, 5 Mos 14:1). Och de kallar honom likaledes ibland för Fader (T.ex. 5 Mos 32:6, Jes 64:8, Ps 103:13). Det är en av många titlar som beskriver bandet mellan Gud och Israels folk och förbundet dem emellan.  I nya testamentet däremot är den där terminologin helt dominerande – likaså fortsatt i Kyrkans liv helt in i vår tid. Och det är inte så konstigt, särskilt inte nu när vi befinner oss i Julkretsen av Kyrkoåret. Vi begrundar det mysterium som är ett fundament för vår Kristna tro: Att Gud har ett barn, en son, som “nedstigit från himmelen (…) och blivit människa” som det heter i trosbekännelsen. I uppenbarelsen har vi erfarit Gud som en far och hans son, och den ande som utgår från dem. Föräldraskapet och barnaskapet hamnar liksom helt i centrum av den Kristna Gudsbilden, vår uppfattning om vem Gud är.

I dagens Evangelium har lärjungarna gått och bråkat om vem som är störst inför Gud, störst i himmelriket. Barnsligt, kan vi tänka – men inte barnsligt nog – tyckte Jesus. Han kallar till sig ett mycket litet barn och säger åt lärjungarna: 

“Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket.” (Matt 18:1-5)

Vad menar han med det? I vår tid när vi tänker på att vara som ett barn eller att vara barnslig, då har det en massa negativa konnotationer. Att man är omogen eller naiv eller oförståndig eller larvig kanske. Självklart är det inget av det Jesus menar, utan något annat som hör till barnets väsen. Något som också karaktäriserar barnaskapet i Gud, som vi är kallade till. Men vad?

Till vår hjälp kan vi ta 3 av Kyrkohistoriens skarpaste hjärnor. Två helgon, och en pensionerad påve.

Vi börjar med en kille som hette Cyprianus, som ger oss ett lite omvänt perspektiv på saken. Han var biskop i kartago på 200-talet och skrev:

“Den har ingen Far i Gud, som inte har en Mor i Kyrkan”

Alltså, att barnaskapet i Gud har sin grund i vårt förhållande till Kyrkan. Och det är inte så konstigt som som det låter. 

“Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus.” (Gal 3:28)

Står det i Galaterbrevet. I dopet blir vi iklädda kristus. Han är Guds enfödde son, och genom dopet blir vi förenade med honom.  På samma sätt binder nattvarden oss samman och förenar oss i hans kropp. Vi blir ett i honom. Med det, att vi genom dopet och nattvarden bevaras i Jesus så får vi del av det barnaskap i Gud som är hans. Vi blir bröder och systrar i Kristus. Barnaskapet i Gud är alltså djupt förenat med det att vi låter oss badas och mättas av honom.

Både dopet och nattvarden är Herrens, men förvaltas av Kyrkan, som därför med rätta kan kallas vår moder. Hon badar oss i dopets vatten, hon matar oss vid nattvardsbordet. Och med Guds ord tröstar, stärker, fostrar och bevarar hon oss i tron. För Guds ande lever i Henne. Johannes skriver: “Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket utan också för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett.” (Joh 11:52) Det är en aspekt av barnaskapet i Gud. Den har ingen Far i Gud som inte har en mor i Kyrkan. 

Den andra kloka läraren får bli lilla Therese av Jesusbarnet, ett helgon som levde på 1800-talet. I sin biografi skriver hon om en erfarenhet hon hade av att läsa komplicerade teologiska böcker, att hon blev trött och förvirrad. “Så stänger jag den lärda boken”, skriver hon, 

“som lämnat mitt huvud splittrat och mitt hjärta uttorkat, och tar tag i den Heliga Skriften. Då verkar allting ljust, ett enda ord öppnar upp oändliga horisonter för min själ och perfektionen verkar enkel. Jag ser att det räcker att inse sin intighet och ge sig själv helt, som ett barn, i den gode Gudens armar. Jag gläder mig åt att vara liten och lämnar de fina böckerna som jag inte kan förstå åt stora själar och förstånd, eftersom ‘endast barn, och de som är som dem, blir insläppta till den himmelska måltiden.'”

Hon ser, att det är barnets enkla tillit och glädje som förankrar henne i Gudsrelationen, och inte att hon förstår och tillgodogör sig en massa komplicerade teologier och att även om det förstås också kan vara av Godo, så är det inte nödvändigt för saligheten. Hon får komma till Gud iallafall.

Så kommer vi till den pensionerade påven. Romerskkatolska kyrkans förre påve Benedictus XVI gick i pension 2013. Vanligtvis innehar man det ämbetet tills man dör, men Joseph Ratzinger som den pensionerade påven egentligen heter – han var gammal och tyckte inte att kroppen orkade mer. Innan han blev kardinal, ärkebiskop och sedan påve var han under lång tid aktiv som professor i teologi och teologisk författare. hans penna har gett upphov åt många hyllmetrar teologiska texter som betytt mycket för många. Om barnaskapet skriver han, att det är förvissningen som vi kristna bär på, att även om vi precis som alla andra människor är djupt nedsänkta i historiens dramatiska vändningar, så står vi fast i övertygelsen att Gud älskar oss som en Fader, också när han framstår som obegripligt tyst. Benedictus påminner om den bön som Kristus själv lärde sina lärjungar att be. “Fader vår, du som är i himmelen”.

Kristus bad i egenskap av Guds egen son till sin fader i himmelen, och i sitt själva motiv ställer bönen oss inför Gud som just fader. Tidigt etablerades bönen som Kyrkans mest centrala, och det allra tidigaste exemplet på kristen tidegärd som går att hitta nämns i de tolv apostlarnas lära från det första hundratalet. Där står att den döpte skall be Fader vår tre gånger om dagen. Ett bruk som vi kristna av idag också kan ha gott av att öva oss i. Benedictus uttryckte det så, att människan i Herrens bön liksom formas i sonens likhet, tränas i Jesu Kristi sinnelag – blir ett Guds barn. (Ratzinger, J. “Jesus of Nazareth”. 2007)

Det som förenar dessa tre perspektiv är inte naivitet eller omogenhet eller ens lekfullhet. Här karakteriseras istället barnaskapet med tillit, förtröstan och enkelhet. Den som i enkelhet, tillit och förtröstan tar emot Guds son, den kan kallas ett Guds barn. Eller som Johannes uttrycker det:

”åt alla dem som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.” (Joh 1:12)

Friden i Gud, nåden, Guds rike, är ingen tävling om att hinna först eller vara störst. Det är en övning i enkelhet, i ödmjukhet, i tillit och förtröstan. Som det lilla barnet som inte kan annat än att älska och förtrösta på sina föräldrar, så ska vi älska och förtrösta på Gud, att han sörjer för oss. För det gör han, utan gräns. Han lät sin son bli människa och kallas människoson, för att vi skulle kunna tro på och förenas i honom, få del i hans barnaskap och bli medarvingar till det Guds rike han är satt att ärva och själva kallas Guds barn.

“Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss
när vi får heta Guds barn.” (1 Joh 3:1)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s