Apostladagen (årgång 2) – ”Folk trängde på för att höra Guds ord”

En gång när Jesus stod vid Gensaretssjön och folket trängde på för att höra Guds ord.. Så börjar dagens evangelieläsning, och låt oss stanna upp redan där. Folk trängde på för att höra Guds ord. Härligt, kanske vi först tänker!  Folk trängde på för att höra Guds ord.  Men det är inte sån där härlig trängsel vi saknar från våra Gudstjänster före Pandemin här i strandkyrkan som avses, utan människor trängde sig på. Trängde på, “Epikeimai” står det på grekiska. Ordet används bara en gång till hos Lukas, och det i 23:e kapitlet när människorna insisterar och ropar att Jesus ska korsfästas. Det är alltså inte trängsel i någon positiv bemärkelse, utan människor som tränger sig på, tar sig fram på andras bekostnad och gör varandra illa. Folk trängde på för att höra Guds ord. Resultatet blev att Gudsordet alls inte kunde höras utan att Jesus först gjorde något åt situationen.

Sådan trängsel, att människor tränger sig på, det känner vi inte riktigt igen från vår tids Gudstjänster. Kanske när påven i Rom firar mässor, men inte i vanliga församlingar.

Men vi känner igen det mänskliga beteendet. Vi känner igen det från stora reor i butiker, där folk tränger sig på för att komma först, vi känner igen det från i våras när vaccinationsbolkningen öppnade online och systemet krashade inom en timme för att alla försökte boka samtidigt. 

Jag känner igen det från när jag var i Betlehem och besökte födelsekyrkan, platsen där Jesus föddes. Det var tänkt att man skulle köa för att få gå in i det lilla böneskrymslet under altaret, men det var ingen kö värd namnet, snarare skulle jag använda evangeliets ord: folket trängde på, inte för att höra Guds ord, men för att få snudda vid den stenbädd på vilken krubban kan ha stått. Trängdes så till den grad att man knuffades och grymtade och till och med svor åt varandra.

Vad handlar detta om? Det är förstås inte avsiktlig elakhet, utan iver och uppriktig längtan. Ibland blir människors iver så stor, när det vi längtar efter är inom räckhåll, att vi gör det svårare både för oss själva och andra att komma åt det vi längtar efter. Så är det på såna där extrema reor där folk köar hela natten för att få handla och sen rusar in och letar upp den billigaste tv:n. Så var det när vaccinationsbokningen änligen öppnade. Så är det i födelsekyrkan i betlehem. När vår längtans svar är inom räckhåll är det lätt att vi mister något av vår omsorg för varandra och vårt sunda förnuft för att istället ägna allt vi har åt att nå den sista lilla biten fram.

Så var det på stranden vid Genesaretssjön. Så var det kring Jesus när han talade om Guds rike. Människor var så hungriga på det han hade att säga, människor längtade så efter den upprättelse, den nåd, den glädje som vilade i hans ord – att det ibland tog fram det värsta hos folk. Och så är det väl fortfarande?

Vi kan förstå trängseln kring Jesus eller kring skrymslet under altaret där i födelsekyrkan i betlehem som något fult och okristligt. En korrumperad eller falsk fromhet. Men den stora oredan är egentligen inget annat än konsekvensen av en stor och uppriktig längtan.

Det ger oss ett trösterikt perspektiv på Kyrkans liv i stort. Den som levt i församling eller följt med i de kyrkliga tidningarna ett par år vet att det är stökigt och bråkigt i Kyrkan. Man kivas och baktalar varandra, man är oense och knuffas. Det händer att människor tränger på, förhäver sig själva på andras bekostnad.

I detta kan vi avfärda Kyrkan som falsk, som en gemenskap utan någon Kristen autenticitet. Eller så kan vi förstå stökigheten som en konsekvens av att Kyrkans folk, de Kristna, lever så nära sin längtan, sitt hopp, så nära Kristus själv att allt blir kritiskt. Att allt som finns i oss kommer nära ytan. Det allra bästa som finns i oss, men också det sämsta. För att vi samlar oss kring det som är viktigast och allra mest väsentligt för oss.

Att människor längtar efter Gudsnärhet. Det är något gott. Även om det ibland tar fram det värsta i oss. Därför blåste inte Jesus av predikan den där dagen vid sjön. Istället förhöll han sig till oredan.

Han såg tre fiskare som han tog till hjälp. Han bad att få åka med en bit ut på sjön för att kunna tala till folket på lite avstånd för att underlätta situationen för alla.

Det finns inget som säger att fiskarna själva var där och trängdes för att höra Guds ord. De arbetade. De sköljde sina nät. Men det var ändå dem, och inte den hängivna, entusiastiska massan som skulle bli Jesu lärjungar och kallas apostlar. Det var Simon Petrus, Jakob och Johannes som fiskade där.

Vi känner dem som trons hjältar, som Kyrkans Grund – de främsta bland apostlarna. Men första gången de mötte Jesus så var det som av en slump. Rätt plats vid rätt tillfälle.

Men det är förstås inte fråga om någon slump. Gud tar människor i bruk, långt innan de själva förstår det. Gud leder människor på sina vägar, också när de tror att de själva för sina steg.

Efter predikan hängde Jesus kvar hos fiskelaget. När Jesus genom ett under fyllde deras nät med fisk sa Petrus: “lämna mig Herre, Jag är en syndare”. Men ingen av oss, ingen enda människa har mandat att diskvalificera sig själv i förhållande till Guds kallelse. Inte Petrus, inte du eller jag. Ingen är för svag, i kroppen eller i sitt intellekt eller i sin tro. Gud kallar den han vill kalla till det liv och den tjänst han vill.

Och till Apostlar kallade han de tolv. Och de i sin tur utsåg med Guds andes ledning sina efterträdare.

Och de skulle leda Kyrkan. De skulle organisera Kyrkan. De skulle bevara och stå som garant för en viss ordning. En ordning genom vilken all världens folk kan komma till tro och leva som kristna i en församling. Att förkunna Guds ord, att förvalta Guds sakrament, så att alla människor får möjlighet att komma till, utan att behöva tränga sig på. Att med Kristi kärlek tillrättavisa församlingar och medkristna när vi kivas och bråkar och trängs.

Precis som den gången de hjälpte Jesus en bit ut på sjön med sina båtar, så att han kunde predika trots trängseln på stranden. Människorna på stranden slutade bråka, och Gudsordet kunde ljuda. Plötsligt fångade fiskarna inte fisk längre, utan människor. Människor fänglsades av Mästarens ord. Och näten blev sprängfyllda.

Den apostoliska kyrkan är den plats, det sammanhang på jorden som Jesus själv utvalt att vara ett kärl och en källa för honom själv och hans ord. Det är den Kyrka var och en av oss är kallad att höra till. Det är den Kyrka var och en av oss är myndig, förmögen, och kallad att tjäna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s