2:a Söndagen i Advent 2019 (årgång 3) – ”Guds rike är vid handen”

Andra Söndagen i Advent, Årg 3.
“Guds rike är vid handen”
Jer 33:14-16 | Heb 10:32-39 | Mark 1:14-15 | Ps 85:9-14

catholic-eucherist

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus! Amen.

Det finns en besynnerlig invändning mot Kristen tro som man ibland kan höra någon uttrycka. Att tron liksom visserligen är bra för människor som lever under väldigt svåra förhållanden och behöver hopp, eller för den som ligger för döden – som ett sista halmstrå att gripa tag, i ett sista hopp om liv. Eller att Kristen tro är bra för utsatta i samhället, fattiga eller ensamma som kan få hjälp eller gemenskap i Kyrkan. Men, och det är den märkliga invändningen: För alla de människorna är Kristen tro bra och vettig, men jag – Jag behöver ingen tro, jag klarar mig själv. Jag tror på mig själv. Det är någon sorts idé om att Kristen tro bara ett rationellt livsval i yttersta desperation. Tron är bara förnuftig när jag inte har något annat att förtrösta på. När vi saknar hälsa eller resurser eller möjligheter.

Det är en tankevurpa som grundar sig i en beskrivning av kristen tro som har bred spridning i samhället, i skolböcker och i populärkulturen. Nämligen att Kristen tro och Kristet liv går ut på att vi ska vara så schyssta mot varandra som möjligt så att vi kan förtjäna att komma in i himlen när vi dör.
När journalister eller forskare lusläst kursmaterial för högstadiet är det ett av huvuddragen i framställningen av kristen tro. Och i populära tv-serier som The good place eller i astrid lindgrens sång om den fattige bonddrängen så är det den kristendomsbilden som gör sig gällande.
Att det var det som Jesu budskap handlade om. Att han kom hit för att peka ut en väg till himlen åt oss, men att det var upp till oss själva att vandra den.

Och går man in i evangelietexterna med den förförståelsen, så kan man få stöd för en sån tes. Särskilt idag kanske, när Jesus ger oss en kort – men underbart härlig predikan:

“Tiden är inne, Guds rike är nära.
Omvänd er och tro på budskapet”.

Vid första anblick kan vi förstå orden på det sättet. Tiden är inne – snart är det dags!
Guds rike är nära – snart öppnas himmelrikets portar.
Omvänd er och tro – sköt er nu, så är ni välkomna in när det händer. Det funkar att förstå Jesus på det sättet.

Men fånigt blir det, när man betänker de miljarder människor som varje söndag i snart 2000 år har suttit i hus och hyddor, kapell och katedraler och isåfall väntat på att det ska ske, som Jesus lovade skulle hända snart, eller när livet är slut.

Och vi som är här, vi känner väl inte igen oss i en sån bild? Vi sitter inte och väntar. Vi tror och hoppas såklart att Guds rike en dag ska bryta in med kraft och uppfylla allt. Vi tror förstås att Gud tar hand om oss den dag vi dör, Men fokuset för vad vi gör här, för vad som händer härinne, vad det är att vara kristen, – det vilar inte i något som väntar oss i en mer eller mindre avlägsen framtid, utan i något som är här och nu. Som har varit, som är, och som skall vara.

Och vi förstår Jesus på ett annat sätt. För vi går på djupet med hans ord.

Tiden är inne, säger han. Och det kan låta som att “det är snart dags”, men ordagrant översätts grekiskan istället: Den tid som varit är fullbordad, Alltså – en tid, en epok är över, och en ny har tagit sin början – med nya förutsättningar.

Och det är om de nya förutsättningarna Jesus säger: Guds rike är nära. Också här är vi hjälpta av en ordagrann översättning från grekiskan. Egentligen står det att Guds rike “har närmat sig”. Det är ett verb i perfektform för den som är intresserad av grammatik. “Guds rike har närmat sig”. I många engelska bibelöversättningar skriver man vackert: ”The kingdom of God is at Hand”. Guds rike är vid handen. Det är inte nära som i “om en liten stund”, utan nära som i rumsligt, spatialt nära. närvarande. så nära att det är inom fysiskt räckhåll för oss, att vi kan sträcka oss efter det, att vi kan vidröra det, att vi kan ta emot det. Det är förutsättningen för den nya tiden. Att Guds rike gjort sig närvarande, brutit in i vår egen värld, i vår egen tid.

Och det är något helt annat än den där skolboksbilden av kristen tro. Vi sitter inte bara och väntar på att möta Gud eller fyllas av anden eller smaka på himmelriket. Vi möter Gud här idag. Vi fylls av Ande, just nu. Vi får en smak av Guds rike i denna stund. Sedan Gud blev människa finns en reva i tillvaron, i tiden, där Guds rike, hans evighet och hans ljus väller in. Och när vi står i det ljuset, så förvandlar han oss, helgar oss. Därför är
den där omvändelsen som Jesus uppmanar oss till i dagens evangelium inte kriteriet för att vi ska få tillgång till Gudsriket, utan omvänt är det när Gudsriket tar plats i oss som omvändelsen äger rum. Kyrkofadern Athanasius som var biskop i alexandria på 300-talet uttryckte det så:

“Gud blev människa för att människan skulle bli Gud.”

Med det menas – Gudomliggjord, helgad. En återgång till den Gudslikhet vi är skapta till. Och den förvandlingen vilar inte i våra händer, men i honom som blev människa för vår skull. Det är inkarnationens mysterium, det är det glada budskapet Kristus kallar oss att tro, och det är det vi begrundar nu i adventstid, när vi väntar Kristi födelses fest.

Att vi lever i en ny tid, en tid på djupet präglad av den nya förutsättning, att Gudsriket är vid handen. Närvarande. Öppet.

Kristen tro är inte bara ett hopp att lida och dö på.
Kristen tro är en nåd att leva av.
Eller som paulus skrev: “Min rättfärdige skall leva av tro.”

Så Upplyft ditt hjärta, sträck fram dina händer. Bered dig att ta emot vad Gud vill ge dig idag, för Guds rike är vid handen.

Ära vare fadern och sonen och den helige Ande.
Nu och alltid och i evigheters evighet.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s