11:e Söndagen efter trefaldighet 2018 (årg 1) – ”Sola Fide”

11 Söndagen efter Trefaldighet
Anno Domini 2018
Första årgångens texter

Sola fide. Idag läser vi Paulus som skriver: Bara genom tron blir vi människor rättfärdiga, oberoende av laggärningar. Det var Luthers hjärtesak, och grunden för reformationen. ”Denna enda och fasta klippa som vi kallar rättfärdighetsläran är den huvudsakliga principen inom Kristendomen, vilken omfattar innebörden i Gudaktighet”, skrev han. Alltså, att Gudaktighet, att leva i Gudsrelation, att leva ett kristet liv, har sitt nav i det där vi kallar rättfärdighetsläran.

Rättfärdighet är kanske inte ett ord vi slänger oss med till vardags. Vi talar snarare om att vara rättvis eller att göra gott. Men rättfärdighet i bibeln är ett vidare begrepp som snarare betecknar en kvalité man kan äga. Att i sin person förkroppsliga det som är gott och rent, att levandegöra trofasthet, kärlek och fred. Att leva ett liv efter Guds vilja.

Enligt Luther rör det sig alltså om trons absoluta grundvalar, och det kristna livets själva kärna. En söndag att ta på allvar alltså, Inte bara för att Luther tyckte att det var viktigt för femhundra år sen, men för att behovet att påminna sig om den där kärnan återkommer och återkommer.

Jag vet inte hur och inte varför, men hos den oinvigde eller ointresserade tycks religion allt som oftast handla om etik.
”Jag tror inte på Gud, men är med i kyrkan för att jag delar hennes värderingar”
”Ni i kyrkan gör ju så mycket gott, det vill jag vara med och stötta”
”Jag gillar Kyrkans budskap, det där med att älska sin nästa som sig själv”

Det stämmer väl med vad Jesus sa: ”Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Det är fantastiskt att folk vill vara med och stötta kyrkan för att de ser vår nästankärlek, men vi får se upp och hålla oss nyktra genom smickret så att vi inte lockas att helt och hållet reduceras till det människor tänker att vi är – en välgörenhetsorganisation, en kulturinstitution och nån sorts förvaltare av dygd.

Kyrkan har varit allt det där, i olika grad, i olika tider, men det har aldrig varit menat att vara ett ändamål i sig självt, utan iså fall en naturlig konsekvens av det som verkligen är trons kärna. När man glömt det, när man övergått till att tänka att våra goda gärningar och vår förmåga att leva upp till ett högt ideal är själva meningen med kristen tro. Då har tron upphört att vara just det – Kristen. Då är det istället någon sorts dygdreligion med självuppfyllelse som mål.

Det som tände elden i hjärtat på Luther var just det, att det Kristna livet kommit att handla om vad VI människor gör och förmår. Vad vi kan offra och vad vi kan prestera. Hur vi genom hur vi lever våra liv kan förtjäna himmelriket. När han läste bibeln såg han istället ett Evangelium som handlade om vad vi inte förmår – det som Gud har förmått och gjort i vårt ställe.

Luther gjorde upp med Kyrkans gärningslära och förkunnade en Kristus som gett sitt liv för oss, för att befria oss från synden och döden. Inte för att vi förtjänat det, men för att det hör till hans natur att älska oss villkorslöst, för att han inte vill att någon enda av oss ska gå förlorad.

Flummigt, otillgängligt – det kan vara reaktioner på försoningsläran i vår tid. Det är ohyggligt svårt att begripa, och än svårare att göra begripligt för någon annan. Ibland är det alltför enkelt att lockas till att låta bli. Och omvärlden uppmuntrar och applåderar när vi nöjer oss med att tala om medmänsklighet, samhällsansvar, miljöansvar och ser till att hålla de vackra kyrkorummen med lite konst och musik. Men då riskerar vi att trilla dit igen.

Kyrkan löper alltid risken att falla tillbaka på gärningsläror. När hon tappar fokus på försoningsmysteriet, på korset och nåden. Jag har hört predikningar som inte överhuvudtaget nämnt något om Guds verk eller vad Gud har gjort för oss eller varför vi skulle behöva Gud, men massor om våra plikter och vårt ansvar, vad vi ska göra och inte göra, vad som är rätt och vad som är fel. Jag har säkert stått för några av dem själv.

I dagens evangelieläsning tecknar Jesus bilden av en riktigt from typ som ställer sig och ber:

”Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.”[1]

Det kanske inte är en bön som hör hemma i vår tid, men samma tanke existerar helt säkert också i vår Kyrka, och den nya gärningsläran kanske snarare låter: ”Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, köttätare, folk som kör diesel-bilar och inte källsorterar. Som tänker så eller så eller som röstar på det eller det partiet. Jag köper bara ekologiskt och lägger alltid en slant i tiggarens kopp när jag är och handlar”.

Förstå mig rätt, det där kan vara nog så gott. Vi har ett Gudagivet ansvar för vår skapelse, vi har fått fri vilja och förnuft att fatta kloka beslut till gagn för våra medmänniskor i valet. Vi är kallade att tjäna människor med våra liv. Och en tro som inte får konsekvenser i livet, som inte leder någonstans, är inte verklig tro – ”tro utan gärningar är död”[2] som det heter i Jakobsbrevet. Men vi har ingen rätt att berömma oss av andra människors synd, än mindre döma någon syndare, annat förstås – än oss själva. För det är själva nyckeln: Prövar man en sekunds ödmjukhet och självrannsakan inser man att ingen går fri från syndens ok.

Med lag eller syndakataloger som måttstock kan vi människor mäta varandra, och då kan vi komma fram till att den och den personen minsann ligger ganska risigt till, och den och den är ett förträffligt ideal. Men vi ska vara förvissade om, att Gud inte använder samma mätverktyg.

”nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud”[3]

Vi människor brukar dra oss för det som är svart och vitt, och med rätta – det är ofta mer komplicerat än så. Men i det här fallet är det svart eller vitt. Det är Guds rättfärdighet vi talar om, och inte människors rättvisa. Gud har valt en annan mätsticka. Det finns ingen skala vi kan placera oss på. Antingen så har vi levt helt och hållet rent, som det heter i den 24:e psalmen – ”vem får gå upp till Herrens berg, den som har skuldlösa händer och ett rent hjärta.”[4] eller så har vi inte det.

Jesus själv säger ju i Matteus-evangeliet:
”San­ner­li­gen, in­nan him­len och jor­den förgår skall in­te en en­da bok­stav, in­te mins­ta prick i la­gen förgå;”[5]

För oss människor är det under rådande förhållanden omöjligt. Alla har syndat i högre eller lägre grad, det spelar ingen roll – alla har i samma utsträckning gått miste om härligheten från Gud.

Det är inget som Paulus eller Kyrkan lär för att trycka ner oss, men för att vi ska förstå det stora med nåden. Att det som är omöjligt för oss är möjligt för Gud. Att vi som av oss själva står bortom all räddning köpts fria genom Kristus, som Paulus skriver i dagens epistel.

”Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.”

Kyrkan är inte en spaanläggning där självrättfärdiga kan bada i sin förträfflighet, utan ett sjukhus för syndare.

Det Kristna livet är inte en tävling i dygd,
utan ett dagligt, ödmjukt erkännande: jag behöver Gud. Gud, var mig nådig.

Och dagens goda nyhet lyder: den som upphöjer sig ska bli förudmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.

Upphöjd och fogad till de löften som är förbundna med Jesu död på korset och hans uppståndelse ur graven:

Syndernas förlåtelse och evigt liv.

Det är kristen rättfärdighetslära.
Det är en tro som bär.
det är en tro att leva och dö på.


[1] Luk 18:11

[2] Jak 2:17

[3] Rom 3:21

[4] Ps 24

[5] Matt 5:18

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s